- I strålande väder och klar sikt mot Kinnekulle i fjärran – sökte vi oss isväg ut på de enorma vänerhavsvidderna. ”Landet” tycktes ligga för våra fötter. Efter rundning av Smörhättans fyr på Brommö:s  sydspets tog vi sikte nordvästvart mot en svagt tecknande öremsa vid horisonten.

- En nordvästlig frisk vind höll oss tillbaka i ivern att nå fjärran mål. Vi pausade och gled runt på den magnifika isspegeln. Tog nya stakningstag och finisen övergick snart i vrakisbälten och råkar.

- Snart nådde vi fram till gungande isrand och utblick över öppen sjö i uppror och långt borta i horisonten ”svävade” en öräcka på vågor. Åter vi for – nu i härlig medvindsfart tillbaka över vidunderligt svartis- och marmorgolv – kryssande mellan flakis och ”hoppande” över lätt passerbara råkar och sprickzoner.  Smörhättans fyr visar oss vägen tillbaka och vi tar en välbehövlig rast i lä och solsken. Ja is – är sannerligen färskvara – för bara ett par dagar sedan låg det fast is ut till Djurö – men en nordvästlig storm hade sopat isrent i  det nära sex kilometer breda ”sundet mellan öarna”.

- Efter stärkande paus i vintersol och hela ”ishavet” mot Kinnekulle i vårt blickfång – gav vi oss åter hän. I stark medvind vi åter for men nu mot hägrande mål i sydväst.

- Kilometer efter kilometer skatade vi mot oändligheten. Men allt har ju ett slut…..

- I packisen tog det tvärstopp…….

- Omväxling förnöjer… eller?

- Nog med omväxling – åter ut på drömis….

Nöjda efter en otrolig skridskodag är vi åter vid Laxhall.

Utsikt från Käringsjön mot Rutfjället

Rogen (4-6 nov 2010) i år igen!
- Man tror knappt att det är sant – att vi fick en ny chans – att åter få susa fram på blanka kärnisar av bästa kvalité och i denna mycket spännande och annorlunda fjällmiljö. Vi for fram i ett av istiden tydligt format/märkt landskap – otaliga glest tallurskogsbevuxna ändmoräner omflutna eller omgivna av ett ”virrvarr” av sjöar, tjärnar, kärr och myrar. Allt omgärdat/inramat av höga och otroligt vackert formade och mer eller mindre av snö och sol upplysta fjälltoppar.

Valter beundrar isgolvet.

Snö på toppen av Handskinnvålen.

-Första dagen åkte vi ända fram till Skedbrofjällets fot och besökte Skedbrostugan (STF) vid Kungsleden. Efter en fikapaus här fick vi trevligt sällskap av ett ”Örebrogäng”.

Örebro långfärdsskridskovänner med Göte i täten. Kungsleden vid Skedbrostugan.

Skedbrosjön mot Skedbrofjället.

-Andra dagen fick vi äran att få följa med områdets naturvakt Per-Roger Wiberg på en mycket lärorik guidning i området – hans sedan generationer ”hemlandskap” . Vi tittade på gamla boställen och lägerplatser för jakt och fiske.

Naturbevakare Per-Roger Wiberg.

Naturvakt på uppdrag.

- Man levde förr på jakt och fiske och idag är renskötsel och friluftsturism av högsta värde. Harrfisket lär vara ett av landets bästa. Övriga intressanta fiskarter som fångades i nät: röding, öring, gädda, aborre och lake! (ibland klubbning av lake från tunnisen).  Även ”urskogen” skattades på grova träd med minsta brösthöjdsdiamer 12 tum. Vi såg flera sådana plockhuggningsplatser (så sent som från 1950-talet) där vissa träd som ej dög (röta eller annat) lämnades kvar.

Manuell avverkning med "sågsvans" i "tallurskogen".

-Virket kördes ut med häst och släde på vintern ned till Rogen för vidare flottning till Röros i Norge för bl a användning i koppargruvindustrin. Ja landskapet fick verkligen liv med en så kunnig lokal guide! Tack Roger!!

Växtvriden urtall - 400-500 år gammal.

Läs mer – länk om växtvridenhet !

Varglav på gammal torraka.

Drömis på Väster-Rödsjön

Bustvålen

Vägfinnare i stenriket.

Med sikte på Skedbrofjället.

- En” target=”_blank”> fjällämmel korsar vår isväg – mitt utpå den stora och magnifikt fjällinramade Väster-Rödsjön. Var kom den ifrån och vart är den på väg?

Glada skridskovänner - speglas i Uthussjön.

-Tredje och sista dagen lämnade vi Rogen och for ca 6 km i ostlig riktning och återvägen/”reträtten” mot Tännäs i nordost. Här åktes på de mycket flikiga, örika och långsmala fjällsjöarna Väster- och Öster-Vattnan i nämnd ordning. Vi åkte bl a i medvindskuling ibland över blanka salsgolv och lätta snödrev.

Kulingfart över Väster-Vattnan.

-Djur som vi såg: Älg, ren i mängd, korp, duvhök, snösparv, talltita, domherre , större hackspett, tjäder, lavskrika, ” target=”_blank”>fjällämmel. Spår av järv och räv. Övriga förekommande mer eller mindre stationära arter är lo,  björn, utter,  myskoxe, fjällripa ….(Kungsörn och fjällvråk  m fl på sommarhalvåret).

- Tackar Gregory Kaczor för utmärkt områdes- och israpportering – för vidare information om Rogen mm se hans foton, filmer mm på Youtube Scandicdream .

Mycket folk och många tält.

Till vänster "Black Pearl" i plywood och t h "Njord" i epoxibehandlad gran - båda från Petruskajak.

- Det fanns många möjligheter att testa olika kajaker och diskutera med ”fantaster” av olika slag. Grönlandspaddling verkar öka i omfattning .  Björn Thomasson var som vanligt på plats – och hade fullbokade kurser i konsten att paddla på grönländskt vis.

- I närområdet runt Stocken finns en fantastiskt omväxlande arkipelag. Första dagen hade vi siktet inställt på ta oss till Vallerö och Käringön. I strålande solsken och en svag västan i våra ansikten gick färden genom trånga passager och öppna vatten utmed Härmanös södra del.

Vi lämnar Stocken med siktet inställt på Härmanö huvud

Ett segelfartyg korsar vår färd.

- Vi kryssar oss fram mellan mängder av holmar och skär strax söder och intill södra delen av Härmanö – söker oss in i ett ”virrvarr” av små kobbar och skär sista biten fram mot Härmanö huvud – där det öppna havet tar vid.

Ut mot Härmanö huvud.

"Läcker" skärgård - som gjord för paddling -innanför Härmanö huvud.

- Ut på öppna vidder vid Härmanö huvud för att känna på storhavets puls. Tillbaka i lätt surf  in mot Vallerös underbara sandbottnar och sandstränder – på öns ”skyddade” ostsida. Vidare gick färden sedan mot Käringön.

Trång passage mellan Tornö och Vallerö.

”Om du vill uppleva ett typiskt fiskesamhälle så skall du besöka Käringön. Till Käringön (som alltså inte stavas ”Kärringön”) åker du med personfärja från Hälleviksstrand på västra Orust. Namnet kommer av ett sjömärke som kallas ”Käring”. Här bor cirka 130 personer året runt. 180 av öns 200 hus är byggda före år 1920. 60 % av husen är idag fritidsfastigheter. På Käringön finns inga gatunamn. Varje hus har istället fått ett nummer och numret fungerar som adress.”

Käringön - vy från Vedholmen.

- Efter ”fikarast” på Vedholmen återvände vi till Stocken via ett otal passager i ett gytter av kobbar och skär innanför Vallerö.

Vind- och vågskyddad skärgård innanför Vallerö.

- Tillbaka vid Stocken igen – laddade vi om för kvällsmiddag och föredrag på Tofta Gård . Middagen serveras i en ”lätt” ombyggd ladugård och som idag används för konferenser och liknande. Maten smakade superbt efter dagens övningar. Efteråt var det en intressant och lärorik bildvisning och föredrag om en tuff paddling i farofyllda vatten i Patagonien.

Dag 2 Följde vi med ”Karlstads Långfärdspaddlarklubb” på en kort paddling till Gullholmen .

Karlstad Långfärdspaddlare

Vänerpaddlare vid Råön

”Gullholmen är ett av västkustens äldre fiskelägen. Under de stora sillperioderna på 1700- och 1800-talen växte samhället på ön och konservfabrik, salteri och segelmakeri tillkom. Man började använda kuttrar för fiske och fraktfart, vilket både skapade arbetstillfällen och gjorde Gullholmen till ett skeppar- och fiskesamhälle.”

Överfallsväder vid Härmanös norra ände.

- Ja det finns mycket att se och uppleva i farvattnen kring Orust – detta är bara en mycket liten del av allt det fina som väntar besökaren.

- Vi återkommer gärna igen till nästa års Stockenträff.

- Glöm inte att anmäla Er till Orust Runt 2011 – en utmaning utöver det vanliga!

Redo att starta

- Kl 08.00 startade årets lopp vid kallbadhusets brygga i Ljungskile. Startfältet lyste i allsköns färger i det intensiva morgonljuset. Vattnet låg spegelblank över Ljungskileviken som omgavs av trolska dimmhöljda berg. Starten gick lugnt och fridfullt – en lång paddling att genomföra – mer än två maratonlopp inom två dagar! Bäst att hushålla med krafterna redan från början tycktes många tänka.

Mot fjärran mål

- Över lugna vatten gick färden norrut upp mot Havstensfjorden och Vindöbron. Vid Furunäs på Vindön låg en inbjudande strand där flera kajakister stannat för ”fika”.  Det gjorde också jag. Träffade en mycket trevlig människa här som gjorde att vi kom att slå följe resten av dagen.

Trevlige Christer Johansson, Mölnlycke - en av mina följeslagare på färden till Vallerö.

Att ha någon att samtala med under en sådan här lång och ansträngande paddling – inte minst mentalt – ger verkligen ny kraft och näring under särskilt ”tråklånga” sträckor. Padllingen gick vidare i bra tempo över Kalvö fjord, Bogilefjorden och Koljöfjord.  Mycket vackra omgivningar passerade revy. (Fantastiskt att här paddla där jag under innevarande vinter hade förmånen att få åka långfärdsskridskor på ”blanka salsgolv”).  Från Hjältö udd sneddade vi över Koljö fjord och tog sikte på Stora Harholmen i sydväst. Gick på insidan/västsidan denna och vände runt ”hörnet” rakt norrut in mot Strömmarna och Bassholmen.

Glad Marianne från Norge - bromsar in för fototagning.

- Strömmarna och området väst Bassholmen var verkligen en av paddlingens mest sevärda landskap – otroligt vackert! Här intogs fika nr 2.

- Utmed Skaftölandet vi njutpaddlade och beundrade de makalöst vackra omgivningarna. Tempot gick ner och snart var vi ”okmkörda” av två duktiga och mycket trevliga paddlare, Göran Martinsson från Ljungskile och Niclas Segrén från Ytterby. Dessa slog vi sedan följe med vidare mot dagens slutmål Vallerö.

Niclas och Göran vid Rågårdsvik, Skaftölandet

- Solen sken och värmen den tilltog i det närmaste vindstilla vädret.  över Ellös fjordens mycket liugna vatten vi for i god fart mot det nu hägrande målet Gullholmen; ”Glasstopp – ett måste här”!

Göran njutdrar vid Gullholmen

- Efter en otroligt god och väl behövd  glass i Gullholmens pittoreska och ”karaktärshusrika” minisamhälle ”på vatten” – fick vi nya friska krafter och sluttampen  av ”femmilapaddlingen” ut till Vallerö vid storhavets fot gick lekande lätt.

Badväder på Vallerö,

- Äntligen framme – efter 8 timmar och trettiofem  minuter! Ingen kanontid – men vi fick en härlig resa! (Imorgon hyfsar vi ”siffrorna”!)

- Nu gällde det att hitta – en lämplig plats att ”campera” på – kajaker och tält överallt tycktes det.” Men finns det hjärterum så finns det stjärterum”.

Många tält och kajaker på Vallerö - paradisö i havsbandet.

- Allsköns olika tält och kajaker i salig blandning.

Tältning i rött och grönt

Andra fantastiska tält

- Det går också bra utan tält!

Andra utan tält

- Men mat måste ju alla ha!

Gourmémat på Vallerö.

- Alla kajaktyper var representerade!

Kajaker, kajaker....

Jag vill ha en racer!

- Kvällen avslutades med korvgrillning och sponsrad öl från Falcon bryggerierna! Tack för den!

Vackert kvällsljus över Xanthorian.

- Vid tolvtiden var det sovdags – och uppladdning inför söndagens avslutande maratonlöpa på cirka fem mil. Väckning vid 05:45.

Solnedgång över Vallerö.

Tidig nystart vid Vallerö.

Stilstudie Niclas.

- Idag kändes kroppen stark och jag paddlade på i ett för mig högt tempo redan f rån början – märktes att många gav lite extra andra dagen – bättrade min egen distanstid betydligt (med ca 1,7 timmar!; 6t 51m).

Grillning vid målgång.

Orust Runt vinnare 2010 - klass K1.

- Tack för ett föredömligt initiativ till skaparna av Orust Runt Leif Jägerbrand och Anders Karlsson och övriga inblandade:  Friluftsfrämjandet i Ljungskile (upplåtande av ”kajakanläggning”),  Segelsällskapet (toaletter, dusch och bastu!),  familjen Johansson som ordnade med korvgrillning vid målgång, sponsorer av friluftsartiklar m.fl..

Resultat.

- Efter två dagars bilfärd – kunde vi så sjösätta – midnattssolen lockade oss ut på den stora vattenvidden.

Midnattssol över Tjaktjajaure

Midnattsblänk över Tjaktjajaure

- Vi hade en dryg mil paddling framför oss innan vi kunde slå upp vårt tält på andra och norra sidan – nära Kuolleluoppaforsens (Blackälven) mynning  – som avvattnar sjön Laitaure (mera).

Tältning - Tjaktjajaure - norra stranden. (Skierfe i bakgrunden)

- Vädret växlar snabbt i fjällen – det fina vädret övergick på någon timma i regntunga skyar, som hotande hängde över våra huvuden – då vi efter lång bilresa och paddling – mycket trötta gick till ”kojs”.

Tunga regnskyar - i bakgrunden skymtar fjället Skierfe.

- Dag 2 – började utan regn – men det var inte långt borta – och den varma fuktiga och något kvalmiga luften var full av mygg och knott. Nu var det dags att ta sig vidare landvägen förbi Kuolleluoppaforsens brusande vattenmassor. Först hade vi ett renstängsel att passera innan vi kom in i Sitoätnos urskogsreservat – ett domänreservat med månghundraårig granurskog (ett av Europas mest skyddsvärda och unika reservat). (Sitoätno  är namnet på den oreglerade och mycket intressanta älven i reservatets centrala del).

Strapatserna börjar!

- Efter bärande av kajaker genom urskogen något hundratal meter nådde vi fram till den på kartan markerade skogsbilvägen – som skulle föra oss fram till dagens mål – södra stranden på sjön Laitaure.  Nu lastade vi kajakerna på kanotvagn och ca 5 km vandring låg framför oss (Eftersom vi bara hade en kanotvagn fick vi gå två gånger dvs inalles 20 km!). Vägen var gropig och det regnade mycket hela tiden. Omgivna av  mygg och knott! i mängd mildrades våra ”besvär” något av vildmarkskänslan – som skapades av den påfallande orörda naturen runtomkring vår vandringsväg och mötet med ”urskogsfågeln” lavskrika – spädde märkbart på känslan av autencitet. En välbehövlig matrast togs på halva vägen.

Väl behövlig matrast.

- Efter ”svåra” vedermödor så nådde vi så slutligen fram till Laitaures strand med våra kajaker. Tältet restes snabbt och vi intog en sista måltid och gick sedan till sängs – allt medan regnet öste ned.

På "rulle" mot Laitaure.

- Morgonen därpå – vaknade vi till ett fantastiskt väder – sol från en klarblå himmel – och framför oss låg Laitaure och Rapadalen – porten till Sarek (;Tre fjäll utgör ”porten till Sarek”. I sydväst ligger den mäktiga ”jätten” Tjakkeli, mitt i Rapadeltat ligger den ensamstående ”sockerbiten” Nammatj, och i norr ligger den spetsiga och sällsynt formade toppen Skierfe) - och ”väntade” på vår vidare färd. Axel Hamberg (professor i geografi 1907-1928) och en av Sareks mest kända utforskare – skriver i en av sina fältdagböcker, ”Laitaure (498m) är säkerligen vårt lands mest storslagna fjällsjö och en av de naturskönaste på jorden” – och man har svårt att säga emot! Bara få uppleva detta var värt den långa resan hit!

Porten till Sarek. (Tjakkeli t v, Nammatj i mitten, Skierfe t h).

- Efter rejält frukostintag av havregrynsgröt med rårörda lingon och torrmjölk därtill och avslut med uppiggande kokkaffe – var det så dags att anträda ”banan” igen.

Med sikte på Nammatj.

Thorsten i sin VKV

På Rapaätno. (I bagr. Nammatj och Skierfe till höger).

- På  Rapaätno omgavs vi mer och mer av de mäktiga fjällen Skierfe  (1179 m o h) och Tjakkeli  (1214 m o h). Dessa låg ca 700m vertikalt över vår paddlingsväg!

Bengt med Tjakkeli i bakgrunden.

- Vattnet blev allt grumligare av allt glaciärvatten som pumpades ut från Rapaätno.  Dagens mål var att ta sig upp i Rapaätnos strömmar till nationalparksgränsen vid berget Nammatj (823 m o h)  fot. Hit – men inte längre är det tillåtet att paddla.  Det är alltså förbjudet att paddla i nationalparken!? ; däremot är det fritt fram för vandring, som man behagar. Så här skulle alltså vår fjällvandring starta.

Nationalparksgränsen vid samernas heliga berg Nammatj - "den ensamstående"

- Tyvärr så kan vädret ändra sig mycket snabbt till det sämre i dessa trakter (inom halvannan timme).  Framkomna vid berget Nammatj fot reste vi vårt tält igen och fick oss ny näring till livs – vi hade knappt ätit färdigt förrän ett ”helvetes” regnväder dundrade in och förmörkade landskapet. Inget annat att göra än ”slagga in” och vänta ut ovädret.  Morgonen därpå fortsatte ”syndafloden” – Rapaätno hade nu stigit med mer än en meter och vårat tält låg farligt nära vattengränsen.  Strömhastigheten hade ökat betydligt. Vi tog nu ett nytt beslut – att paddla/forsa tillbaka till Laitaure och Aktse, där vi planerade att vänta ut ovädret i STF:s fina stugor. Sagt och gjort – kastade vi loss och for ut i den kraftiga mittströmsfåran – på en hisnande färd genom Rapaätnos deltalabyrinter – en oförglömlig resa – vill jag lova – in i  ”virrvarret” av slingrande kanaler. I höjd med Skierfe blev vi samtidigt överraskade av ”enorma” fallvindar, som utsatte våra redan något ansträngda balansorgan på ytterligare svåra prov – ja vilken resa! Otroligt vackert med trolska regnskyar som jagade oss utmed Tjakkelis och Skierfes hisnande branter.

Nammatj i regndimma.

Paddling bland Smörbollar!

Regntunga skyar över Tjakkeli

Påfyllning av snabba kolhydrater

- Vår resa fick ett tvärt avslut – då regnovädret ej ville ge med sig – så vi paddlade tillbaka – utan att fjällvandrat i Sarek – det får bli en annan gång – men vilken paddling det blev!

Bland kobbar och skär

- En ejderkull dyker plötsligt upp på behörigt avstånd – den första för mig i år – jag räknar till 9 st ungar – som ”klistrade” vid mamman skyndar sin väg bort från mig. En stund senare dyker plötsligt turens första knubbsäl upp – tittar nyfiket och försvinner lika fort som den kommit.

"Reningsprocessen" i gång.

- Under mig i det grönaktiga vattnet är maneterna igång för fullt i att filtrera fram småpartiklar (plankton) i det något grumliga vattnet. Det starka solljuset sätter fart på algblomningen av växtplankton till nytta för hela näringskedjan – vidare mat till djurplankton och större organsimer som maneter och fiskar. Ett gäng tärnor möter mig skriande när jag kommer ”för nära” en kobbe – där de troligen häckar. Jag håller ut och ser att de snabbt övergår till att jaga småsill över vattenytorna igen.

- När jag rundar holmen Getryggens nordända – stöter jag plötsligt på ostsidan på en inklämd och myckert vackert belägen sandvik.  Det känns varmt i kroppen efter paddlingen och en varm nästan stekande sol. Frestande med ett bad!

Getryggen - fin landningsplats.

- Temperaturen i ytvattnet är dock inte särskilt imponerande  – 12-15 grader beroende var man befinner sig – innerskärgård varmare och kallare ju längre ut i skärgården man kommer. (Man kyls snabbt ner om man råkar ut för ett ofrivilligt bad).  – En kort och kontrollerad  avsvalkning – kan göra gott.  Ändrade kurs igen ut mot de stora vidderna i väst. Lockad av spännande klippformationer i väster – lades kursen om mot Bogen och Bogsmäckarna.

Smyghålet vid Bogen

- Vilken otroligt härlig pingstafton – nästa ensam i en av våra mest kända skärgårdar – fantastiskt! Skulle vilja säga att den bästa tiden för paddling är här och nu – ”Försommar drömpaddling i Bohusläns skärgårdar”- var dock observant på fågelskyddsområden – dvs håll noga ut från känsliga områden. Likaså är hösten mycket intressant – då är vattnet redan uppvärmt och håller sig bra (badvänligt) oftast långt in i september. Man behöver inte trängas med folk och risken att bli överkörd av snabba motorbåtar är betydligt mindre. Ingen störande trafik utan man kan njuta fullt ut av naturens egenljud. Fjällbacka skärgård bjuder på stor variation – kuperad och av istiden skulpterad i fantastiska former – runda granithällar – ofta branta och glacialslipade sydvästvända branter. I dalgångarna – klevarna – finns oftast en variationsrik flora att studera.  -Landhöjningen har skapat många fina och mycket artrika skalgrusängar och stränder. Min färd går vidare utmed ön Sandryggens mycket branta och imponerande västsida.

Utmed Sandryggens västsida.

- Havet är nu närmast kav lugnt – en svag dyning – rullar in över låga skär.  Långt borta i sydväst vid Väderöfjordens rand skymtar jag nu Vedholmen – en nära nog paradisisk vacker skalsandsvik ligger här i lä för hårda väst- och sydvästvindar.

Vedholmen någonstans till höger i fjärran

- Efter en knapp kilometer är jag framme i den kristallklara skalgrusviken. Perfekt att få en paus här. Bra utgångsställe för paddling över till Väderöarna (utmärkt för tältning).

Skalsand vid Vedholmen

- En välbehövlig vila – intressant flora att studera – om man tar sig tid!

Trift "Strandpiltar" - karaktärsväxt i klippornas rike.

- Återfärden tillbaka till Heestrand gick i det yttre havsbandet med kurs på Saltskärs Käring och in till min utgångspunkt kajakboden i Heestrand.

Vacker pegmatitgång på Hornös nordvästsida.

Abiskojåkka - största källflödet till Torneträsk

-  Sjön är omgiven av en mycket varierad fjällnatur vad gäller topografi, geologi, flora och fauna. Två nationalparker gränsar mot sjön – i väster Vadvettjåkka Nationalpark och i västsydväst ligger Abisko Nationalpark . Dessutom finns flera stora och mindre naturreservat, fågelskyddsområden och så kallade Natura 2000-områden (se karta: Skyddad Natur i Kiruna Kommun).

- Lastade med kajaker startade vi vår bilfärd (7/7 2005) mot dessa våra nordligaste breddgrader.  Det tog os två dygn att nå fram till det hägrande målet – men det var verkligen mödan värt skulle det visa sig. Resan upp bjöd på storslagen norrlandsnatur – med mycket skiftande naturscenerier – Härjedalens fjällvärld, storslagen bygd kring Storsjön och Ströms Vattudal – för att nämna några.

Nära målet....

- I midnattsolens land vid det lilla fiskeläget Torneträsk (med samma namn som sjön) slog vi upp vårt lilla tält för natten.

Morgonen därpå började vår paddling österut – till det stora urskogssreservatet Alajaure (nordsamiska Alajávri). Här finns mycket liten påverkan på en i huvudsak skogsnatur med urgammal tallskog, fjällbjörksog och några kala höjdområden över trädgränsen. Många störningskänsliga och ovanliga djur- och växtarter förekommer i området t ex förekommer björn, järv, lo och Kungsörn mer eller mindre stadigvarande.

Vår paddling går mot öster och naturreservatet Alajaure.

- Paddlingen började  i lugnt och fint väder – när vi förväntansfulla paddlade mot öster. Några Silvertärnor följde oss en bit på väg – dansande på lätta vingar och med långt ”stjärtroder” svängde de med i lufthavets alla växlingar med minsta energiåtgång. Långt borta i öster kunde man se konturerna av ett lågfjällsområdet Alajaure – vid Torneträsks ostligaste utpost.

Stora vidder...

- Här i östra delen av Torneträsk är klimatet torrare, liten årsnederbörd (faktiskt bland det lägsta i landet) beroende på att det ligger i regnskugga bakom de höga gränsfjällen på norsk och svensk sida i väster. Man kan säga att från Abisko och österut avtar regnmängden beytydligt.  Detta blev vi under vår veckovistelse här varse om vid ett flertal tillfällen. Det kunde blåsa upp till ”storm” på bara en kvart – ovädret kom alltid från väster med regntunga moln i väster – som där vräkte ner regn – men i vår del – ingen nederbörd – men mycket starka västvindar av kulingstyrka som drog upp meterhöga vågor – kom i vår väg. Ofta upphörde blåsten lika snabbt som den kommit, som ofast inträffade på eftermiddagen och på kvällen blev det spegelblankt igen.

Det båser upp..

- Mot kvällen lugnade vinden ner sig igen och vi kunde finna oss en lämplig lägerplats.

Lägerplats vid Alajaure naturreservat

- Under dagen hade fiskelyckan varit god – så vi behövde inte tära på den ”fattiga” frystorkade maten.

Färska proteiner väntar på tillagning.

- Harr är en ljuvlig fisk att avsmaka ”rykande” färsk. På latin heter den Thymallus thymallus, som kan översättas till timjansdoftande – vilket stämmer bra om den som sagt tas till vara direkt. Mätta och belåtna efter en fullgod fiskmiddag – gällde vila och återhämtning.

Midnattsol över Kortolahti

- Morgonen därpå börjar vi vår fjällvandring i strålande solväder. Luften står stilla och myggor och knott gör sig besvärande kända – men vad gör väl det – utrustade med mygghattar och diverse motmedel – är plågan ej så svår. Ute på vattnet i kajakerna besvärades vi aldrig – minsta vindpust blåser dem väck. Vårt mål för dagen är att vi ska ta oss upp på de kala högplatåerna i området – för att där kunna kikarspana på ”stora” djur och fåglar. Efter en halvtimmes vandring i tallurskog stannar vi till för rast och kartläsning. Då vi plötsligt ser färska avtryck/fotspår i mossan på marken – pulsen tar ett extraslag – björn! Vi tittar oss oroligt omkring medans total tystnad råder.

Björnspår ?

- Snart fortsätter vi vidare och i skyn ovan oss flyger en majestätisk  kungsörn med tunga och djupa vingslag.

Rast i urskogen

Snart är vi uppe på kalfjället och vi kan njuta av det betagande fjällandskapet runt omkring.

Vi lämnar urskogen - för kikarspaning.

Kikarspaning...

- På kalfjället är vi fria från mygg och knott. Det är varmt i solen och vi njuter av de betagande utsikten. På en myr under oss i landskapet nedanför går en stor älgko och lugnt betar kilovis  med starrgräs. Medans vi lägger oss ned i lava och kråkbärsris  för välbehövlig middagsvila. Somnar till en stund i den värmande sommarsolen.

Torneträsk i väster och fjärran.

- En kvart senare är vi på gång igen. På fjället har vi ideliga möten med ljungpiparen, som oroligt piper och springer ”vingskadad” sin väg – för att söka föra oss bort från sina nyckläckta ungar. Vi lyder snällt och går lugnt ifrån.

Följeslagare på fjället

- Dags för återfärd till baslägret vid Korttolahtis strand (Torneträsks utlöpare i österled). Morgonen därpå bryter vi lägret för paddling till utgångspunkten. Det visar sig bli en tuff paddling tillbaka – vi startar på lugnt vatten – men efter en halvtimmes paddlande blåser det snabbt upp till västlig kuling och mer än meterhöga korta och krabba vågor möter våra stävar. Våra havskajaker går fint genom den något stökiga sjön. Vattentemperaturen i den här östra och grunda delen var kring femton grader. (I Torneträsks djupare delar är ytvattentemperaturen endast 7 grader – att tänka på vid eventuella överfarter).

Vid Korttolahtis strand

- Åter välbehållna efter en tuff kamp i vågorna – bestämde vi oss att göra en kortare fjällvandring vid Abisko Fjällstation. Att bestiga det omtalade ”blommande berget” Njulla – artrik växtlighet på grund av bl a rika basiska bergarter – lockade till besök. Efter några timmars ganska krävande vandring nådde vi upp på höjdplatån av Njulla.

Vy från Njulla - med Lapporten i bakgrunden.

Lapporten

Nära toppen.

- Efter någon timmes vila i tältet på Njullas topp. Återvände vi stärkta till kropp och själ till vår utgångspunkt – fiskeläget Torneträsk igen. Nu var planen att korsa träsket och uppleva/upptäcka norra sidans från turister ”orörda” fjällvärld. Så i kajakerna igen – för ny navigering i okända vatten.

Lugnet före....

- Vi fick en mycket behaglig paddling över till norra sidan – där vi ”landade” vid berget Ribasvárris fot.

Röding till lunch.

- efter att ha intagit en god lunch på röding och färskt bröd med mesost på – var det dags för ny fjällvandring. Då vi skulle starta vår vandring utmed en vacker fjällbäck – stötte vi upp några varnande småfåglar som skulle det visa sig vara den mycket sällan förekommande nordsångaren, som i stort sett bara har sitt hemvist i den här delen av vårt land (ostlig ”taigaart”) .Vårt mål nu var en lockande stor fjällsjö i norr – med namnet Ribasjávri och ett intressant myrkomplex med palsar  (en pals är en kupolformad torvkulle, som höjer sig över den omgivande myren, ibland ända upp till 7 meter. Palsen består av en kärna av is som ”konserveras” över sommaren av det heltäckande torvlagret.) – direkt väster därom.  En stig ledde oss fram och upp i fjällvärlden. Snart hade vi en makalös utsikt över stora delar av fjäll- och sjölandskapet runt oss. Då och då råkade vi stöta upp varnande Dalripor med kullar av nyflygga ungar.

I blåhakens rike

- I fjällbjörksogen träffade vi på fjällens näktergal – Blåhaken – här låg reviren tätt – och vi bjöds på sång av sällsamma och njutbara toner. I en klyfta mellan två höga fjäll öppnade sig landskapet storartat ut mot den gudomligt vackra Ribasjávri.

Ribasjávri

- Här slog vi upp vårt tält för natten. Vi tog en kvällspromenad ned till sjön – och döm om vår förvåning när vi möts av en sällsam syn  – en fiskljuse som kommer flygande på låg höjd över fjällbjörkskogen med en sprattlande stor röding i klorna!

- De ljusa nätterna häruppe är fantastiska – man har inte tid att ”sova bort tiden”. Mycket av djurlivet ska upptäckas nattetid. Vi planerade nu en längre vandring. Först sov vi ut ordentligt för att dag 2 vid Ribasjávri starta en längre tur med hopp att få se för fjällmiljön arttypiska fåglar, däggdjur och växter.

Thorsten vid en lappkoja.

Vandringen började i tät fjällbjörkskog i ganska oländig terräng, med ibland inslag av stora blockfält och rasbranter i besvärande lutning – men vad gör man inte för att få komma i kontakt med så olikartade biotoper som möjligt? Vi befanss oss nu i Talmas samebys renbetesområde, som sträcker sig utmed hela fjällkedjan norr om Torneträsk.  Att gå i obanad fjällterräng som denna inger verkligen en känsla av att vara pionjär och upptäcktsresande i området.

Fjällbjörksrekord ?

- Den täta fjällbjörkskogen verkade aldrig ta slut – men då och då öppnade sig terrängen i storblockiga rasbranter eller stenfält. Vyer ut mot omgivande landskap visade sig vara utmärkta platser för kikarspaning.  Verkligt stora och långnosade älgkor sågs beta ut i det stora myrkomplexet – Ribasvuomus – direkt väster om Ribasjávri. Vi kunde även se ett flertal riktigt stora palsar från vår höjdposition.

Rasbrant med utblick över myrkomplexet Ribasvuomus

- Det gäller att finna bra vägalternativ för tubkikarspaning – att man kan överblicka så många olika livsmiljöer som möjligt.

Ribasvuomus myrkomplex - palsar kan skönjas i området

- In i fjällbjörksdjungeln igen går vår väg – mot nya mål.

Rävlya, Grävlinggryt eller vad?

- Fjället Didnobakti lockar med sitt 400m branta stup och rasbrant i sydost – ett mycket intressant kalkpåverkat område med spännande flora!

Didnobaktis bergsstup "växer" fram genom fjällbjörkskogen.

- En ny plan har tagit form – att ta sig fram över Ribasvuomus myrar och bäckar och bestiga Didnobakti.

Didnobakti lockar

- På vår väg över myrar, bäckar och rishedar till Didnobaktis fot – passeras många intressanta växt- och djurlokaler. På många splatser ser vi spår efter älg och järv.

Skallben av järv ?

Gullbräcka och ormrot t v

- Upp mot toppen det bär över snölegor och rasbranter. I övre delen av fjället finns ingen jord att växa i för de flesta växter – men ett viktigt undantag är isranunkeln (Ranunculus glacialis), som tycks växa direkt ur vittringsguset.  Den står i översilningsvatten och går högst av alla kärlväxter i norden (över 2000 m i Jotunheimen).

Isranunkel

- På Didnobaktis fjällplatå (1200m ö h)var det sparsamt med växter – här på den kalkrika fjällheden växer fjällsippan och inslag av vackra buketter av purpurbbräcka.

Fjällsippa

Purpurbräcka

Snölega nära toppen

Kartlav

Högalpin stenfältsterräng

- Sista biten gick över stenfält och rasbranter – väl på höjdplatån fick vi en fantastsisk runtomsikt och vy över Torneträsk och fjällen in mot Kebnekajseområdet.

Kan man få kontakt här ?

- Här uppifrån kunde vi spana in vår resväg över Torneträsks vida vatten.

Bengt Carlson och Thorsten Gansing på toppen av sin resa.

- I den här miljön hoppades vi få komma i kontakt med fjällpiparen som häckar i den näringfattigaste högalpina miljön. Vi fick nöja oss med att få se två vackert flygande och vitlysande snösparvar mot de grå stenblocken.

- Färden gick nu ner på Didnobaktis mycket bördiga sydsluttning – med härliga högörtsängar, som kontrasterade vackert mot Torneträsks  vatten massa och omgivande fjäll..

Smörbollsäng

- I sluttningen sprang mineralrika källflöden fram här och var. Detta visade sig vara ett perfekt område för fjällripan att föda upp sina ungar på. Vi kom i kontakt med ett flertal kullar här.

Källflöde omgiven av vackert lysande ljusgrön källmossa.

- Vi rastade invid ett källflöde och intog en härlig middag – klockan närmade sig midnatt och solen lyste vackert över Kebnekajses fjällmassiv långt borta i söder.

Midnattsljus över Torneträsk.

- Återfärden blev mycket intressant med många artkryss på fågellistan. Mycket trötta och nöjda nådde vi vårt tält på småtimmarna.

Var är tältet ?

Bohusgranit - Ulön-Dannemarks Naturreservat Foto: Berggren Malte

- Det gnistrar om den rena och vita snön i alla riktningar. Vi ”suger” åt oss allt ljus vi kan få – det går lätt i det fina föret.

Mot Flatskär och musselbanken Foto: Berggren M

- Ostanvinden drar fina streck över snöytan – snön packas lätt till en begynnande skare. Vårt mål är nyisen vid Dannemarks västsida. Skridskorna ligger packade i ryggsäcken – fin skridskoåkning väntar.

Vårvinterljus över Dannemark Foto: Berggren M

- När vi når Dannemarks utsida bryter sjön över grund och stränder.  Isen ligger med puderlätt snö uppå. Byter snabbt om till skridskor – skrinnar ut på dm-tjock salt kärnis – möter dyningen vid ett grund – gungar med i en mjuk och härlig dyning – pass på, pass på – kontrollerad åkning är ett måste.  Idag är sjöhävningen snäll och vi och isen gungar lätt och följsamt med.  Allt kan förändras snabbt härute – det gäller att fånga ögonblicket!

Skating på Dannemarks västsida Foto: Berggren M

Snötäckt is är lika med svårläst is och det får man alltid ha största respekt inför. Därför är det nödvändigt att pika ofta och vid minsta tveksamhet!

- Upplev vinterskärgården nu!

- När får vi en sån här vinter igen månntro?

Skärgården i "fjällvinterskrud"

- Tänk att fjällen plötsligt känns så nära – vilken lycka att få tillfälle att skida i en av de finaste skärgårdar vi  i landet har – Fjällbacka skärgård.  Vi startade vår tur i  Heestrand – ett gammalt fiske- och stenhuggarsamhälle.  Idag lever Heestrand främst upp på somrarna, då alla sommargäster kommer. Nu är det lugnt och fridfullt – ett eldorado för den stressade storstadsmänniskan som söker efter det ”tysta rummet”.  Här kan kroppen och själen få ro en stund – en möjlighet att återhämta sig – få ny näring – som kan sätta fart på våra sinnen och som kan väcka eller locka fram barndomens nyfikenhet och upptäckarlust igen.

Snöocean och vinterfjäll

Solen strålar över det vita ”pånyttfödda” landskapet. Man känner sig plötsligt lite förvirrad bortkommen – har jag varit här förut ? Tänk att ett landskap kan byta ansikte så radikalt att man efter mer än fyrtio års tid i området knappt känner igen sig!

Sjöbodar i Heestrand

- Det går lätt att åka horisontal – med vind i rygg och solsken i blick.

Mäktiga urtidshällar reser sig ur havet

- Vi skidar över till en paradisö – Dannemark – som på sommaren fylls av ljudet av bad- och båtliv.  Vi skatar iland och söker oss mot västsidan och storhavet Skaggerakk.

Bronsåldersröse på Dannemarks högsta punkt

Ut mot öppet Skagerakk

Rast vid Sotefjordens rand - Dannemarks västsida

Kajak, skidor eller skridsko ?

- Carpe punctum – för en lyckad dag i den nordbohusländska vinterskärgården.

- Följ med ecoguiden på spännande och innehållsrika skridskoupplevelser.

Isen verkar ok! Foto: Valter Lindén

Först något om saltisens egenskaper!

- Det gäller att passa på att åka om och när – ”rätt” tillfälle uppenbarar sig – is är färskvara – timing är ett måste. Vädret ändrar sig ju som bekant hela tiden – och dynamiken i och vid havet är något helt annat än i inlandets mindre utsatta ”isvärld”.  Saltis är också betydligt känsligare för väderförändringar – har ej samma styrka och hårdhet, kärnisen är mjukare med ökad salhalt – är dock betydligt böjbarare – följer mjukare och mer följsamt med i dyning och andra vågrörelser – utan att brytas lika lätt som sötvattensis. Man åker mjukare och tystare på riktigt fin salt kärnis – dock svårare att höra när isen tunnar ut – den ”sjunger”  inte som sötvattensisen – lämnar oftast endast ett litet knastrande ljud ifrån sig när den är på väg att brista. Därför är det extra noga att pika ofta – särskilt vid utsatta ställen såsom sund, grund och kring uddar. Man bör också se upp med områden som inte ”avsaltats” tillräckligt – t ex är nyisen först mjuk av allt salt som finns i den. Tillräcklig kyla krävs för att isen ska bli hård (i norra Bohuslän vid temperatur lägre än minus 2-3 grader) . I isen bildas  s k saltlakeområden – ses som ljusa/vita frostrosor. Saltet kan med tiden trängas ut i porer (ev små sprickor) och ”rinna” ut ur isen (tyngdkraften hjälper troligen till då saltlaken är tyngre än ”sötvatten) och isen avsaltas och hårdheten ökar. Bärigheten är klart sämre på avsaltad (åkbar is)  saltis jämfört med motsvarande tjock sötvattensis på grund av större innehåll av luft och salt som finns kvar – dvs den är ej så massiv (ref  Porsby J ).

Hård "avsaltad" kärnis. Gullmarn

"Saltrosor" i kärnisen. Gullmarn

- På våra nybörjarkurser i långfärdsskridsko talar vi ständigt om den s k KUS-regeln (Kunskap, rätt Utrustning och Sällskap). Med våra guider ska man kunna åka säkert!

Fjällbackaturen -på glid med ecoguiden i klippornas rike

- Att starta vid Brattösund visade sig idag vara en verklig lyckträff. Det skulle visa sig att att i stort hela den yttre skärgården låg med snöfri väl bärig is (10+ cm).  I den inre skärgården var isen täckt av snö eller ett mjukt ytlager av ”snöis” (stöpis).

På glid i bland klippor av äkta bohusgranit Foto: Valter Lindén

Här nedan presenterar en av dagens deltagare (och en av fyra skridskoledare från Solstaskärets långfärdsskridskoklubb i Karlstad) , Valter Lindén , med egna ord sina intryck från dagens färd:

Nya rapporter om fina isar norr om Hamburgsund gjorde att vi startade norr om sundet. Thorsten guidade på ett förträffligt sätt. Vi åkte in mot Fjällbacka men tungåkt is gjorde att vi stannade och beundrade staden med sin pampiga stenkyrka på håll.

Mot Fjällbacka Foto: Valter Lindén

Åter ute på den hårda lite apelsinskalsknottriga isen snirklade vi runt kobbar och skär. Vid Fläskön såg vi en pilgrimsfalk med snabba vingslag flyga runt oss på behörigt avstånd.

Gluppöbassängen Foto: Lars-Olov Wallmenius

Ute mot öppet vatten såg vi åtskilligt med sjöfågel. En gräsand kom och tiggde bröd vid första fikat på Borgeskären. Den fick förståss. Vi träffade på en grupp från Strömstad-Tanum FF och utbytte erfarenheter. Även några Göteborgare hälsade vi på.

Isfenomen - andningshål efter val eller vad? Foto: Valter Lindén

Andningshål efter säl Foto: Lars-Olov Wallmenius

Motvind Foto: Valter Lindén

Det får bli Väderöarna en annan gång Foto: Lars-Olov Wallmenius

Nog tjock is Foto: Valter Lindén

Vi följde iskanten till nattgammal is vidare. Öppet vatten såg vi bara på håll och på vindbrunnar. Här och där passerade vi sommarhus och fiskebodar med härlig Bohuskänsla. Andra fikat intog vi på en bryggkrog i Grebbestad. Ingen större trängsel.

På väg in till Grebbestad Foto: Lars-Olov Wallmenius

På vägen söderut passerade vi Ingrid Bergmans sommarhus.

Dannholmen "Ingrid Bergmans" sommarhus. Foto: Lars-Olov Wallmenius

Mot Lotsutkiken på Dyngö Foto Lars-Olov Wallmenius

Passage av båtränna Foto Valter Lindén

En fin dag på isen Foto: Valter Linén

Vi försökte runda Hamburgö till startplatsen men diverse rännor satte stopp för detta. Vi anlände till bilarna samtidigt som en hydrokopter. Föraren sa att morgondagen skulle bjuda på snö och kuling!

Spårets längd 68 km

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=VsOEjO1_Br4]

Följ med ecoguiden på guidad skridskotur.